... på tillvaron. Då kan du få inspiration här.

(Norpade länken från ulmus .... )

Det kom så många kommentarer på förra respektinlägget som handlar om barn, så jag känner att jag måste skriva ett extra inlägg om det.
Jag tänker på att det ingår i bemötandet av barn att också respektera deras känslor av sorg, ilska , ledsenhet och andra s k "negativa känslor". Men inte förstärka dem. Alltså bekräfta - jag ser att du är ledsen .... jag förstår att du blir arg .... - men ändå vuxet leda framåt mot något annat, när barnet fastnat i "gnälligt beteende".

Det är balansgång som kräver inkännande respekt.
Jag tror att det bästa man kan göra är att själv hålla sig lugn och inte gå in i barnets förtvivlan. Att känna tydligt vem som är vuxen = trygg & vänlig!

"- Om andra vågar får man energi och blir peppad av det, säger hon och exemplifierar med Marilyn Manson som hon tycker uttrycker sig på ett sätt som är på gränsen till patetiskt, men uppriktigt.

- Saker som balanserar på den gränsen är ofta de bästa, för då befinner man sig i något som känns svårt och jobbigt. Jag brukar tvinga mig själv att fortsätta när det känns så, säger hon och påminner om vikten av att våga misslyckas."

Vissa kan formulera sig med både humor och vemod. Vad sägs om det här bildspelet?

Det viktigaste för en människa - är inte det att bli respekterad? Att bli bemött som en like, som om man är lika mycket värd som alla andra.

Jag undrar hur många som alltid känner sig fullt respekterade i sin kontakt med myndigheter, banker, läkare, försäkringsbolag ...

Och jag undrar vad det beror på att man inte känner sig respekterad (om man nu känner så).

Beror det på att någon är känslig, eller på att somliga myndighetspersoner och tjänstemän ser ner på den svage, den behövande, den som är aningen olik, den som är utan arbete eller pengar, den som börjar bli till åren, den som för tillfället inte är alldeles självgående?

Förmodligen finns inget säkert svar. Förmodligen kan det vara olika orsaker till att känslan löses ut hos den som inte känner sig respekterad. Men är det inte konstigt ändå, att vi tycks glömma att alla är medmänniskor?

Alltså datorn.Den är segare än tuggummi just nu och kopplar ur sig från nätet gång på gång.Åker en sväng till min ettårige sonson istället. Han är ingen seg gubbe.

Kände nyss hur det skakade till konstigt i en muskel på höger lår. Jag är så van vid "muskelvärk och ledvärk", så jag reagerar snart inte längre på svagt molande smärta eller spänningar ... Men så kom jag till sist på vad det var ...

Har fått en ny mobil av min k. make. Det var ju han som ringde till mig och eftersom jag sitter här med musiken på hög volym i datorn, hörde jag inte musiken från telefonen, som låg och skakade i fickan.

Dagens första flabb!

Jag vet inte, men jag kan ibland tycka synd om Mona Sahlin. Hon är alltid lojal och beredd att ställa upp. När alla andra tackar nej, inför det omöjliga ... då står hon kvar.

Är hon stark nog? Eller kommer hon att gå rakt in i väggen? Och få skit över sig, igen ...

Åh, världen är orättvis, kan man tycka.

Men lycka till Mona, om du verkligen vill detta! Du kanske är just så stark som det behövs att man ska vara.