Först är man en liten flicka.
Som ska anknyta bra till sin mamma (som nyss var en flicka).

Sen blir man en stor flicka. En flicka som ska frigöra sig från sin mamma (som undrar vad man håller på med).

Sen blir man mamma, till en liten flicka.
(Och undrar om man verkligen har frigjort sig från sin egen mamma ... och varför hon vet bättre ...)

Sen blir ens dotter en stor flicka.
Som vill frigöra sig från en. (Och det känns ...)

Och sen blir ens dotter mamma, till en liten flicka.
Och så vill man vara med och vara mormor...

Och då blir ens mamma gammal.
Och behöver sin halvgamla dotter till att bli
en extramamma ...


Och under hela kvinnolivet styrs man av sina
HÄRLIGA h o R m O n E R ...
och så av alla HERRAR dessutom ...

Det är bara jag som kan vara jag.
Ingen annan klarar det bättre.
Det är ju gott att konstatera!

Och ingen annan vet vad jag känner lika bra ....
Men ibland fattar inte jag VAD det är jag känner.
När jag blev "utmattningsdeprimerad", för fyra år sedan, frågade doktorn:
- Är du deprimerad?
- Nää, sa jag. Jag är inte deprimerad.
- Vad känner du då?
- Det är som en seg massa inom mig, sa jag. Som svart lava som är trögflytande i hela kroppen. Och jag är så trött. Och jag orkar nästan inte kliva upp ur sängen. Jag måste duscha länge och röra mig sakta. Jag kan inte tänka så fort ...

Sådär höll jag på och förklarade länge och väl om alla mina symtom. Då svarade doktorn:
- Det är ju det som ÄR att vara deprimerad.
- Jaha, sa jag förvånad, som inte hade en aning om hur det skulle kännas.

- Nyligen var jag hos doktorn igen.
- Har du ångest, frågade hon.
- Nää, svarade jag. Ångest har jag inte.
- Vad känner du då?
- Jag har ingen ork, jag är så trött fortfarande och jag blir förvirrad och tappar minnet och tappar bort mig. Jag har hjärtklappning på nätterna och musklerna spänner sig så konstigt och så kan jag inte göra mer än lite åt gången. Och det går liksom ner en rullgardin och jag slutar andas och blir stel när det är för mycket folk omkring mig ...

Och jag fortsatte att försöka beskriva.
- Det är det som är ångest, sa doktorn och skrev "lättväckt ångest" på sjukintyget.
- Jaha.

Hur skulle jag veta?
Jag trodde som vanligt, på nåt konstigt sätt, att jag är väl normal och frisk, bara lite trött och slutkörd ...

Ack ja. Inte vet man sitt eget bästa alla gånger inte.
Eller????

Lite uppgiven ...
När frun ser ett jobb som frun skulle vilja söka.
Som skulle passa.
Men så orkar frun ju inte jobba ...
Och så kommer det där tillståndet, som kallas ångesten ...

Tar och ger mig ut i skogen bland lingonbenen istället ...
fast jag måste ju sova först, förstås.

God natt alla snälla!

Födelsedagskalas lyser upp en vanlig torsdag.Fru Fundersam ska iväg på ett sånt nu.Hurra för födelsedagsbarnet!

Det är mycket man kan öva sig till.
Nytt sätt att tänka, nytt sätt att handla.
Men det tar tid med förändring.

Tror kanske ändå på att det är värt att försöka förändra sig. Sluta säga ja, när man menar nej. Sluta lova guld och gröna skogar utan att veta om man kan leverera. Ta bort det onödiga ältandet. Sluta grubbla på sådant som ändå inte har några säkra svar. (Men lite grubbel må jag ägna mig åt, det ligger i Fiskens natur.)

Här är en av Tant Bruns bra övningar:

Tänk: Är det värt det?
Om inte: Säg NEJ!

Man måste inte göra allting. Ta alltså en funderare först.

Tack, Tant Brun!

Mona Sahlin vill bli partiledare för s. Hon är häftig på många sätt. Folklig och modig. Tror att det hoppat många grodor ur hennes mun, om jag inte minns fel. Men hon har myntat nya uttryck också. Här är något Mona sagt som var väldigt insiktsfullt tycker jag:

- Inte bara homosexuella har ju en sexuell läggning, det har alla. Inte bara kvinnor har ett kön, det har också männen. Inte bara den som kommer från Turkiet har en etnisk bakgrund, det har också du och jag. Och handikappade är vi inte alla, men alla kan bli det. Så det är mänskliga rättigheter det handlar om.
(23 oktober 2000, Sahlin ville ha en samlad lag mot all slags diskriminiering)

Läs mer här.

Imorse lyckades jag kliva upp klockan nio, utan att somna om. Nu brinner det i vedspisen och jag sitter nyduschad och klädd, med varmt kaffe och läser på alla bloggar. Monica Zetterlund sjunger i datorn ...

Vad ska jag göra med denna dag?
Valet är bara mitt.
Vilket guldläge!

Tänk - det som en gång var min dröm, att få en hel dag alldeles för mig själv, det har inträffat!

Så, nu kan jag göra det jag egentligen vill ...

Nu ska jag lägga mig och se om bilderna kommer till mig ...
Tror nämligen att jag har minnen som vill upp till ytan. Minnen som jag packat ned i min väska, så att de inte ska synas.

Men jag är inte rädd för vad jag ska se, vill snarare bara få syn på vissa "förklaringar" ...


God natt alla varma & vänliga själar därute!