Kommer ni ihår Eleanor Rigby?
En av de första poplåtarna som handlade om död och ensamhet ... Jag vill minnas att den låg på skivan Revolver. Jag har lagt in texten här nedan.

1967 kom sedan Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, som väl är den bästa av alla Beatlesskivor.

(Fru Fundersam är ju uppväxt under sextiotalet då Beatles präglade musiksmaken ...)

Håll till godo!


Eleanor Rigby

Ah, look at all the lonely people
Ah, look at all the lonely people

Eleanor Rigby, picks up the rice
in the church where a wedding has been
Lives in a dream
Waits at the window, wearing the face
that she keeps in a jar by the door
Who is it for

All the lonely people
Where do they all come from?
All the lonely people
Where do they all belong?

Father McKenzie, writing the words
of a sermon that no one will hear
No one comes near
Look at him working, darning his socks
in the night when there's nobody there
What does he care

All the lonely people
Where do they all come from?
All the lonely people
Where do they all belong?

Ah, look at all the lonely people
Ah, look at all the lonely people

Eleanor Rigby, died in the church
and was buried along with her name
Nobody came
Father McKenzie, wiping the dirt
from his hands as he walks from the grave
No one was saved

All the lonely people
Where do they all come from?
All the lonely people
Where do they all belong?

Fråga inte mer om livets mening
som om inte livet vore mening nog

Känn din puls och lyssna till din andning
livet är och du är ett med livet

Fråga inte mer om livets mening
andas med i rytmen och var still.

Denna dikt har jag hittat på nätet och är skriven av Eva Norberg.

Läs och njut!

Tack för det Tant Brun. Ska ta och tänka vidare på det och släppa grubbleriet för en stund nu. Det kan ju bli överhettat uppe i kontoret.

Vet ni att här är 18 minusgrader nu!
Så behöver man svalka av sig sin ånga .... är det bara att öppna dörren.

Bilden tog jag i eftermiddags, just när solen var på väg ned. Vintern och kylan är vacker!

Såg den i alla fall.
Trots att jag inte sett så många av filmerna ...

Men insåg att dokumentärvinnaren: Vikarien, hade jag sett. Det var en mycket sevärd film. Särskilt att rekommendera Alliansens skolreformerare!!! Just för att förstå hur man må nyansera debatten om ordning i skolan!

Sedan var behållningen förstås Sissela Kyle.
Hon är rolig.
Hon är duktig.
Hon är härlig.

(En gång, när Fru Fundersam var i 19-20-årsåldern, sökte vi scenskolan tillsammans. Sissela kom så småningom in. Men inte Fru Fundersam. Minsann ...)

Manne skriver i ett inlägg på sin blogg om:
Mötet med mig själv.
Ett möte som jag ibland skjuter upp, ett möte som jag inte kan gå på, ett möte sit jag skickar en suppleant utan mandat.

Joo. Känner igen det där. Att inte ha riktig koll på vem man är och vad man egentligen vill.

Jag läser ju just nu (som jag berättat förut) den för mig underbart stödjande boken: Sluta kämpa - börja leva! Och i ett avsnitt finns en övning som går ut på att man ska ta fram fotografier på sig själv, från skoltiden. När man gick i mellanstadiet, i högstadiet och i gymnasiet ... och så ska man fundera över vem man var då. Vad man drömde om. Vad man längtade till och ville med sitt liv.

Så det gjorde jag. Men kunde inte minnas en enda av den lilla Fröken Fundersams drömmar. Jag ser bara en flicka som försöker le ljuvt framför kameran. Som om jag tänkte mer på kameran och bilden av mig som skulle skapas, än på mig själv.

Ja, ja. Det lilla problemet att hitta pudelns kärna, löser sig inte på en kafferast.

Vänster pannlob. Därinne sitter fantasin och bilderna. Jag försöker att massera min panna. Tänker att rätt som det är lossnar alla bilder. Snart väller de fram. Jag får tillgång till flödet. Min längtan efter skattkistan. Jag har förtroendet att jag kan ta hand om allt. Vill bara ha flödet. Innehållet syns inte just nu. Men det finns därinne. Jag vet att jag bär på en rikedom. Jag vet att jag vill leka med allt jag äger. Skapa något istället för att vara i förvirring …

Att sitta och skriva lösgör en hel del. Att sova ger mig nattdrömmarnas bilder. Men jag längtar efter den stora skrattande glädjen - leken. Barndomens galna gapskratt. Den storslagna livsglädjen - som jag kan uppleva glimtvis, fortfarande. Men sällan ... Alltför sällan.

Dit vill jag komma igen.

När hemmet blivit en vänthall, då har livet gått lite i baklås. Som nu. Allt finns. Alla möjligheter. Jag är här.

Och ändå är det något för mig okänt tåg jag väntar på att få springa ifatt och hoppa på. Ett tåg som ska ge mig fart. Ett tåg som ska göra mig trygg i att veta vart jag är på väg.

Varför måste jag veta?
Varför inte bara vara?

Dags att krypa ner.
Till boken & till mannen.
I den blommiga sängen.

God natt!
Dröm sött!

Rikedom
Ikväll känner jag mig fri
Lugn och nöjd,
nära mitt sanna jag.
Jag ängslas inte
över morgondagen
Oroar mig ej
för saker som jag sagt och gjort.
Är bara rik
av glädje
och livet.