(Bild lånad ur dagens SvD)

Ser i en artikel att små, små barn lär sig läsa. Fru Fundersam och första dottern lekte också med sådana lappar: DAGIS, MAMMA, BOLL ... när det begav sig på 70-talet. Och ungen lärde sig läsa redan som treåring. (Nästa barn var väl fyra och de andra två läste väl själva i femårsåldern).

Egentligen är det inte så konstigt. Vissa barn lär sig två olika språk, andra alla bilmärken när de är tre år. En del känner igen McDonaldsloggan. Andra lär sig åka skidor. Det viktiga är väl att alla får göra det dom tycker är roligt. Och i sin egen takt.

Idag skulle nog inte Fru Fundersam ta det lite lugnare med att "leka skola" med barnen, om hon hade haft några små nu. (Uppmärksam som hon numera är på prestationsångesten .... )Tids nog kommer intresset och då är det dags! Olika för varje barn. Och ingen är väl bättre för att den är tidigast?

Men det är häftigt att små barn kan lära sig så mycket och så snabbt!

Vet inte om det stämmer, men världen har blivit bra suddig sedan tröttheten parkerade sig inom en.

Som om ögonen inte orkade med att ackommodera ordentligt längre ...
Eller kan det vara åldern?
/Fru Närsynt (som också har brytningsfel
och börjar få ålderssynsvaghet nu också)

Jo, jag tror det.
Att hitta HUMORN och LEKEN och KREATIVITETEN inom sig. Och i livet. Att se hur kul och absurt allting är ...

Det värsta med stress, är att man tappar humorn. Man tappar perspektivet och blir på tok för allvarlig och trångsynt och arg.

När leken kommer tillbaka - då är läkeprocessen i gång!

LAGOM-TEST
Exakt hur lagom svensk är du? Gör Världens Modernaste Lands lagom-quiz.

Ibland möter jag personer som ÄR sjuka, men inte vill att andra ska veta om det. Det gäller kanske särskilt om man är utmattningsdeprimerad, har ångest eller någon annan "psykisk" åkomma. Det är ju fortfarande lite skamligt över sådana tillstånd. Man kan tycka att man är SVAG som har trillat dit. Och att man har blivit helt knäpp som måste käka medicin. Eller så är man rädd att andra ska tycka att man är mindre värd.

Jag känner en kvinna som sa till alla att hon passade på att ta time out och att hon ville ägna sig åt att sylta och safta och baka bullar - sånt som hon aldrig annars hann. (Det orkade hon ju inte, men det behövde å andra sidan ingen veta.) Jag förstår bara inte hur hon klarade sig ekonomiskt ... Men hon kämpade sig tillbaka till arbetslivet, så småningom, utan att tala om att hon fortfarande var utmattad, darrig, glömsk ... Och efter några år är hon nästan som vanligt.

Men de flesta BLIR ju sjukskrivna och därmed är det känt på byn. Därmed blir man också bedömd, utfrågad och ibland också mer än lovligt ifrågasatt. Av familj, bekanta, Försäkringskassa, läkare och alla andra som passar på att tycka till.

I början av min sjukskrivning, trodde jag att jag skulle vara tillbaka på jobbet ganska snart (inom några veckor .... några månader ... högst ett år ...) Då ville jag inte att kunder och leverantörer skulle behöva veta att jag var sjuk. De kunde väl bara säga att jag var ledig ...

Men så småningom insåg jag att jag verkligen VAR sjuk. Att hela min kropp och själ och hjärna protesterade mot att jag skulle försöka BLI FRISK. Det gick inte. Och då kunde jag börja prata om det också. Jag valde att prata om det. Jag vägrade att skämmas för det. Jag visste ju att jag varit så otroligt aktiv och presterande, så det skulle inte vara rimligt att ha dåligt samvete för att det inte gick längre. Det var ju inte fråga om latmasken precis.

Och jag har läst och läst, gått kurs på kurs och pratat och pratat med människor i liknande situationer. I Utmattningsgrupper och stresshanteringsgrupper ... Alla har varit lite sköra och skamsna över sin situation, men alla har mått bra av att ha andra att prata med. Andra som är i liknande situation.

För det är banne mig inte lätt för en son, dotter , make eller maka att förstå.
- Skulle du inte försöka att kliva upp lite tidigare i alla fall?
- Måste du vara så sur?
- Varför kan du inte vara sådär gullig som du var förr?
- Men du kan väl jobba halvtid i alla fall?

Och på jobbet frågar chefen:
- Kommer du tillbaka nästa månad? Jag måste planera, så det vore bra om du kunde lämna besked!

I all välmening duggar frågorna, påståenden och råden över en. Men de flesta som pratar, har inte en susning. (Och det skulle inte jag haft heller. Innan jag själv drabbades.)

Och somliga man möter, beklagar och nästan gråter över det öde man råkat ut för. Men det hjälper ju inte heller ...

Tid, tid, tid ska gå. Lugn och ro och omtanke behöver man i början. Och sedan försiktigt, försiktigt börja titta fram och pröva sig fram - med roliga saker. Sådant som ger energi. Men absolut akta sig för alla prestationer. Och uppmuntran behövs. Men inte för höga krav ...

Utmattningsdeprimerade är ett jävla känsligt pack, helt enkelt.

I alla fall har det gått bra, för det mesta, att "erkänna" att jag är utmattningsdeprimerad.

De enda gångerna som det varit svårt, är när någon frågat: Men varför jobbade du så hårt då? Tänkte du dig inte för? Hur kunde du vara så oansvarig? Och så när man hör politiker och debattörer på radio och i teve prata om att det behövs hårdare tag ... Det allra värsta är när folk kläcker ur sig att det är fråga om inbillningssjuka.

Ja, det blir långt det här inlägget. Men det kanske visar att det inte är så självklart enkelt att prata om vilket slags sjukdom man hamnat i.

Men, kontentan är att för min del har det varit (och är) bra att kunna prata om mig och mina tankar och symtom. Det är vägen till att förstå och kunna bli frisk.

För liten för kuddkrig ... men låta nallen dricka vatten var roligt ... och äta rotmos med korv och sedan bajsa på pottan gick också bra.
När min lille sonson skulle sova middag var det inte så lätt däremot. Det blev lekstund istället. Medan farmor sjöng Vyss lull, lille palt, leka får du sedan ... var det fullt hallabaloo i spjälsängen. Den lille gullungen la täcket över sina nakna fötter och sa: Blubbelubbbelubbelubb? Drog sedan undan täcket och ropade: Däää!
(Och för er som inte är så vana att umgås med små små barn, kan jag berätta att det betydde: Var är fötterna? Där!) Inget sovande där inte! :-)

Fru Fundersam har haft en rolig dag men bidde lite trött av att åka hela vägen hem, genom yrsnön som la sig i tjocka vallar på vägarna. Skönt att komma hem till stugan igen.

God morgon!Tidig idag.(Hinner bara titta in... för att se om jag kan träffa Filifjonkan med min kudde!)Hastar iväg nu med bilen.Ska vara barnvakt till en liten kille....Månntro om han vill leka kuddkrig?

Stressade som leker kuddkrig ...Kanske kan vara något?

Kommer ihåg barndomens förtjusning vid sådana förbjudna lekar ... Men nu är det vuxna som blir av med sina frustrationer.

Fru Fundersam lägger sig ned på sin kudde nu istället och önskar alla en god natt!